När kriminalkomissarie Logan McRae kommer tillbaka till arbetet efter ett års sjukskrivning efter ett gripande av en brottsling som totalt spårade ur, kastas han rätt in i en hektisk situation på arbetsplatsen. Liket av en liten pojke hittas och av förövaren finns inte ett spår. Strax därefter försvinner yttarligare en liten pojke, och det blir ännu värre – en liten flickas döda kropp hittas på en soptipp. Som om detta inte vore nog ansätts Logan McRae av en envis journalist, plågas av att ständigt konfronteras med sitt ex den iskalla rättsläkaren. Förutom att han fortfarande har ont i sina ärr och dessutom ständigt tycks hamna i nya situationer där han kan bättra på skadorna han redan fått. Och så pöbelns vrede förstås, när barn försvinner och pedofiler i samma veva frias i domstol vet de inte vart de ska vända sin vrede… McRae har fullt upp med andra ord.
Jag både gillar och inte gillar den här boken. Intrigen är ganska usel och förutsägbar. McRae är en rätt trist typ som hjältefieras stup i kvarten i en lång radda av övermanningar av brottslingar och slagsmål. Gäsp! Men det författaren lyckats med är att beskriva utanförskap, utstötthet, föra någon sorts diskussion om vem som är offret och vem som är förövaren och dessutom på ett oerhört starkt sätt ta upp och beskriva handel med människor, främst barn. Obehagskänslan vill inte släppa när jag lägger ifrån mig boken. Så: som deckare – njae, som samhällsskildring – guldstjärna!
Betyg; 4/5
