En ung svart flicka blir brutalt överfallen när hon sitter på ett arkiv i New York och försöker ta reda på vad som hände en av hennes förfäder, en frigiven slav som stod anklagad för stöld. Flickan klarar sig undan och motivet är länge höljt i dunkel, men det är uppenbart att polisen har med en professionell mördare att göra.Snart dör fler människor. Jakten på att avslöja mördarens identitet, hans uppdragsgivare och det verkliga motivet bakom hoten mot flickan, tvingar den här gången kriminaltekniker Lincoln Rhyme och hans medhjälpare Amelia Sachs att börja gräva i nationens historia.

Det börjar bra och fortsätter bra ganska länge. Det tolfte kortet är en snygg kriminalroman sett ur den tekniske brottsutredarens synvinkel. Den förlamade Lincoln Rhyme har järnkoll på bevisen och även om hans kropp är skadad är hans hjärna i toppform och ingen brottsling går säker. Till hjälp har han ett gäng poliser med olika goda egenskaper och tillsammans överlistar de lätt varenda bov, hur slug han än är. Jeffrey Deaver är suverän på att beskriva miljöer och olika typer av människor, men i Det tolfte kortet tycker jag att storyn är ganska platt på något sätt. Det är spännande, visst. Ordentligt spännande mellan varven, men det känns ändå lite matinéfilmsartat. Det sämsta med boken är dock att den är irriterande politiskt korrekt, sedelärande och uppbygglig för ungdomen. Mot slutet blir det pinsamt mycket av den varan. Nåja, helt klart läsvärd i alla fall om du söker spänning en stund, men knappast mer än så. Deaver har skrivit klart bättre böcker än denna, t.ex. Stenapan.

Betyg: 3/5